Dela

facebook icon twitter icon

Artiklar

09.01.2020

/

Juha Itkonen

Från oro till gärningar

Då de senaste PISA-resultaten publicerades i december verkade Finland dra en lättnadens suck. Man hade redan hunnit vänta sig något värre. Undersökningen, som genomförs vart tredje år, visade att läsfärdigheterna hos finländska unga fortfarande var på toppnivå bland OECD-länderna. Det är givetvis skäl att glädja sig över det här – trots att utvecklingen under en längre tid har gått neråt.

Ett generellt resultat som ter sig relativt lovande säger ändå inte hela sanningen om de finländska ungdomarnas läsfärdigheter. Hela 63 procent av pojkarna som deltog i undersökningen säger sig läsa endast om de är tvungna att göra det. Så borde det inte vara. Skillnaderna i läsfärdigheterna mellan flickor och pojkar i Finland är fortfarande de största bland alla OECD-länder. Det är obegripligt. De som har väldigt svaga läsfärdigheter blir hela tiden fler samtidigt som det tydligt syns i läskunnigheten att ojämlikheten i samhället ökar. Det här kan vi inte godkänna.

Borde man då vara orolig över läsfärdigheterna och läsivern? Absolut. Trots att det är påfrestande att ständigt oroa sig kan vi på basis av de senaste PISA-resultaten på inga villkor släppa vår oro.

Uppmuntrande är ändå att vi inte enbart oroar oss här i Finland. Vi blir hela tiden mer medvetna om den enorma betydelse som tillräckliga läsfärdigheter har för både individen och samhället. Vi talar om läsning och vi jobbar aktivt för att främja läsningen.

Arbetet har ändå inte startat från tomt bord, utan sakkunnigt arbete kring läsning har pågått redan en längre tid. Läsrörelsen, som ännu är ett rätt så färskt program, utgör kärnan för det här arbetet. Rörelsen uppkom som ett resultat av ett nationellt läskunnighetsforum som tidigare undervisningsministern Sanni Grahn-Laasonen tillsatte. Läsrörelsen har i uppgift att starta projekt som följer läskunnighetsforumets riktlinjer och att förbättra samarbetet mellan aktörer som arbetar för att främja läskunnigheten i vårt land.

För att Läsrörelsen ska lyckas med sitt uppdrag behövs alla vi finländska vuxna. Om vi är oroliga för de kommande generationernas läsförmåga behöver vi också se oss själva i spegeln. Läser vi ens själva längre?

Handen på hjärtat: för vem har tidsanvändningen och de vardagliga rutinerna inte förändrats under de senaste tio åren? Hur många som har vuxit upp bland böcker har inte upplevt att det är mer krävande än tidigare att greppa tag i – och framför allt – att sjunka ner i en bok?

Å andra sidan är det också huvudlöst att demonisera telefonen. Ännu mer vansinnigt är det att lägga skulden på barnen: de har inte valt den tidsålder de fötts in i och de kan inte rå över den värld de växer upp i. Teknologin har förstås också fört med sig en massa gott och den tillför även läsningen nya, mer sociala dimensioner.

Det viktiga är att ha förståelse för att var och en läser på sitt sätt. En fiktiv värld är charmig, men för många kan det te sig mer naturligt att läsa till exempel en tidnings- eller bloggtext, facklitteratur om sådant som intresserar en själv eller biografier om personer man beundrar.

Oavsett vad man läser så ligger njutningen i att sätta sig ner med texten och obemärkt ta del av det lugn som infinner sig. Tankarna behöver nödvändigtvis inte stilla sig då man läser, beroende på vad man läser kan de också börja rusa snabbare, men fokus ligger ändå bara på en sak, på en begränsad del av en begränsad verklighet. Texten öppnar upp sig och får en djupare mening. Världen får en själ. Oron släpper.

Låt oss alltså alla tillsammans fokusera på att läsa. Inte därför att vi ska få fina resultat i PISA-undersökningarna, utan för att det gör gott att läsa, både för oss finländare och för hela Finland. Det är ingen överdrift att påstå att en allt svagare läsförmåga också utgör ett hot mot vårt välbefinnande.

Författaren Juha Itkonen är ordförande för Läsrörelsens referensgrupp.
Bild: Laura Malmivaara