Njutningsfull högläsning

Det är frågan om en kumulativ bilderbok där åsnan får en egenskap till­­­ på varje uppslag. Samtidigt som berättelsen är en finurlig lek med det engelska språket gör den många blinkningar till den vuxna läsaren. ”He was a lanky honky tonky winky wonky donkey”, läser damen och skrattar hjärtligare och hjärtligare varje gång hon vänder blad. ”I really like this book”, får hon ur sig mellan skrattanfallen.

Tittaren kan inte annat än smittas av hennes skratt och glädjas med ungen, som visserligen är för liten för att förstå något av berättelsen, men som får lära sig att böcker är någonting underbart roligt.

Det viktigaste med högläsningen är stunden av gemenskap mellan barnet och den vuxna och den delade läsupplevelsen. Man behöver absolut inte vara ett proffs för att läsa högt för barn. Alla vuxna kan göra det – och gör man det ofta blir man bättre och bättre på det. Som förälder eller pedagog behöver man inte vara rädd för att staka sig eller läsa fel, det gör ingenting.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att det spelar en roll vad man läser för ett barn och hur man gör det. En lite monoton och oengagerad högläsning ur en bok som plockats slumpmässigt ur hyllan är bättre än ingen alls. Men när en vuxen läser med inlevelse ur en bok som han eller hon själv älskar händer något mer i barnets möte med litteraturen. Den vuxnas känslor och engagemang hörs i rösten, lyser ur ögonen och går rakt in i barnets hjärta.

Redan i de tidiga barndomsåren läggs ju grunden för en människas läsfärdigheter, hennes relation till litteraturen och hennes syn på sig själv som läsare. Därför behöver små barn få så många positiva upplevelser av högläsning som möjligt. Men även om forskningen är helt entydig på den här punkten vet vi att det finns många barn i Finland som ingen läser för, varken hemma eller inom småbarnspedagogiken.

För en vuxen som själv har fina barndomsminnen av högläsning och som av egen erfarenhet vet vad litteraturen gör för språket och uttrycksförmågan, för tänkandet, fantasin och allmänbildningen är det en självklarhet och ett stort nöje att läsa högt för de barn man har omkring sig. Men om man inte har läslusten, barnböckerna och författarskapen med sig i ryggsäcken – och om man kanske haft riktigt negativa upplevelser av läsandet under sin egen uppväxt – är det inte lika självklart att man blir en högläsande vuxen.

Enligt Marja-Kristiina Lerkkanen, professor vid Jyväskylä universitet, tycker många pappor att barnlitteratur är ointressant. Det är en orsak till att det är färre pappor än mammor som läser för sina barn. Men följer man med dagens barnboksutgivning vet man att det kommer ut massvis med spännande, roliga, tankeväckande och berörande barnböcker om alla tänkbara ämnen. Och en definition på en riktigt bra barnbok är faktiskt att den talar till både den vuxna läsaren och till barnet, så högläsningen behöver inte alls vara en tråkig plikt för den vuxna.

Kanske en av de viktigaste utmaningarna för oss som arbetar med att främja barnens läsande är att hitta kanaler och metoder för att presentera barnlitteraturen på ett inspirerande sätt för föräldrar och pedagoger som inte är bekanta med den. För vem kan motstå att få läsa högt för barn ur en bok som är så rolig att man nästan inte kan läsa då man skrattar så mycket?

Katarina von Numers-Ekman
modersmålslärare, barnboksförfattare