När jag kom ut i arbetslivet insåg jag att jag inte längre hade någon tid över för böcker. Jag satt i min bil med lokalradion på, tills jag blev arg på allt struntprat. Och då bestämde jag mig för att pröva på ljudböcker.

På den tiden, för över tio år sen, var utbudet på finska ljudböcker helt obefintligt. Idag finns det gott om bra alternativ. Jag började med att lyssna på böcker på engelska – först historiska faktaböcker, och längre fram romaner. Jag har blivit något av en ljudboksallätare, och är nu uppe i ca trettio böcker om året.

Ibland händer det att jag får tag i en bok som är så bra att jag med flit väljer att åka hem från jobbet i rusningstid, för att hinna lyssna lite längre. Numera lyssnar jag inte bara i bilen, utan också hemma, ute i trädgården, eller när jag tar en joggingrunda. En kort butiksresa räcker bra för att jag ska försjunka i min bok. Om jag inte kan koncentrera mig på den, trycker jag bara på paus.

Det som är bra och dåligt med ljudböcker är att man inte kan hoppa framåt i texten. I allmänhet lyssnar man alltså på varteviga ord. Som professionell skribent har jag lärt mig mycket genom att lyssna. Och å andra sidan inser man att högläsning är ett stenhårt test för en text. Det går helt enkelt inte att lyssna på en dålig bok.

Finast är det när författaren själv läser ur sin bok; det gäller till exempel Khaled Hosseinis Flyga drake.

Jag måste erkänna att jag som motvikt till alla stora romaner och faktaböcker ibland också lyssnar på chick lit, lättsam litteratur för en kvinnlig läsekrets. Jag använder det som underhållning, det är ett bra sätt att nollställa skallen och fly från verkligheten. Bra chick lit är faktiskt en känslornas berg-och-dalbana – och om den som läser upp boken dessutom kan sin sak, så är det sjuttons bra!

 

Otto Aalto

företagare i kommunikationsbranschen

"Jag rekommenderar Ken Folletts Århundradet-trilogi. Det är riktigt tjocka böcker, men de får en på kroken!"